Kärleksbrev från svunnen tid (del1) 10/11 1921

Min morfar Gunnar Olsson föddes  i Säffle 1888 som barn nummer tre i en syskonskara på åtta barn. Ett av hans tidiga jobb var som bromsare på tåg mellan Gävle och Göteborg. Vet inte vilket år han flyttade till Erikstad men där jobbade han som stationskarl. Gifte sig 1918.06.22  med Anna Lovisa Persson f 1888 i Grythyttan. 1919.05.24 dör hon, antagligen i Spanska sjukan som härjade då.  Han fortsatte att leva ensam i Erikstad i flera år ända tills han träffade min mormor Signe. Hon föddes i Vänersnäs 1905 som barn nummer nio i en syskonskara på tio barn. En av hennes äldre syskon drev ett slakteri i Erikstad och hon var där och hälsade på och på så sätt träffade hon min morfar. Hon var bara 16 år då hon blev kär i morfar som då var 33 år. Från november 1921 till december 1923 skrev de många brev till varandra. Jag har scannat in alla och lägger nu ut de första breven de skrev till varandra. Gammalsvenskan och stavfel är deras egna.

Gunborg0008

Erikstad 10/11 1921

Min kära Signe!        Guds frid!

Äftersom vi kom överens om att ja skulle skriva först så får ja väl försöka med det då, trots att ja ej har någonting särskilt att skriva om, men ser Du, det är egentligen på ditt brev som ja väntar otåligt, och därför måste jag till nu för att kunna hoppas få Ditt brev till söndag eller måndag.

Ja då först skulle ja vilja veta hur det gick för Eder på hemvägen. Jag tänkte allt på Dej o Gustaf ska du tro då det frampå kvällen började bli så kallt o undrade om Ni kunde ha hunnit hem. Ni frös väl väldigt ifall Ni fick gå hela den långa vägen, och hemma hade de förståss väntat på Er. Du ska tro här har varit kallt den här veckan, 10 grader i måndags kväll och på tisdags morgon var det visst 13 grader, på onsdagsmorgon var nog kallast ty då visade termometern visst 17 grader så denna veckan hade det ej varit så gott för oss att sitta uppe i ställverket, det hade nog varit för kallt eller hur? Men det var ju lustigt att vi kunde hitta på detta ställverket som en tillflyktsort också. Och vi hade ju rätt så roligt däruppe i ensligheten. Jag kan ej låta bli att undra på var vi härnäst ska få sitta å samspråkas vid i ensamheten, Det kommer kanske att dröja länge. Här ska du veta det är ända långsamt efter Dej, åtminstone tycker jag så och då ja kommer ned till station vill ja gärna kasta en blick bort åt slaktarn till. Det är väl av gammal vana eller vad tror Du?

Jag vill dock så gärna i tankarna sträcka mig framåt i tiden till en ljuvlig tid, då Du o ja får flytta samman i eget bo. Ja då Du är hemma o har i ordning, varmt o gott, samt kaffet färdigt o det är verkligt hemtrevligt då ja kommer hem från stationen, trött, hungrig och frusen. Ja det ska bliva en ljuvlig tid du Signe. Och med Guds hjälp och ifall vi få leva så skall ju denna  ljuva tid bli om 1 och ett halft år, var det ju du sade, det är ju ingen lång tid. Det är ju nu över  två och ett halft år sedan Anna dog och det är ändå ej så länge sen tycker ja, så tiden går allt väldigt fort i alla fall. Men bara du nu ej, då du nu varit hemma en tid och fått tid att riktigt tänka över det hela kommer till det resultat att du lovade bort dig för hastigt. Du ska veta att det gäller ju hela livet livet och är därför mycket viktigt att vi äro säkra på vår sak både du och jag och att vi även utbedja Guds ledning och vilja i denna sak. Jag tror också att det är Guds vilja att vi ska äga varandra. Ja tycker mig ha förstått det. Om vi nu både Du och ja för varje dag mötas vid nådastolen och där bedja om Guds ledning så måste vi hava förutsättning att gå ett lyckligt liv tillmötes ty det är dock ändå gott att få lägga allt i Guds hans och låta honom få leda. Men nu får du dock tala om för mig då du skriver om du är lika säker på ditt hjärtas tycke för mig ännu fastän du ej ser mig dagligen. Inte för det jag tror att är ombytlig av dig men det är ändå tryggt och gott att få höra hur saker står och våra hjärtans känslor kunna vi nog ej bestämma över.  Men det var inte roligt att skriva i denna riktning ty då blir man så vemodig och sorgsen. Jag har förrästen skrivit så långt brev så det är väl bäst ja slutar äljest kunde du bli trött på mitt första brev och det skulle allt vara ledsamt. 

Ja skulle väl ha talat om några nyheter från Erikstad men det värsta är att det finns inga. Här går allt sin gamla vanliga gång. Inte några möten har det hörts till, det blev visst jämt slut även på dem sen Du reste ifrån oss. Dina släktingar o bekanta mår alla bra så vitt jag vet. Vårat elektriska ljus har vi ej fått tillbaka ännu fastän vi varit lovade få det nu i flera dagar. Särskilt till nu i kväll trodde vi alldeles säkert det skulle komma ty du ska veta det är storkalas här i samhället och de hade särskilt bett om att få ljus till i kväll, men det hjälpte visst inte ändå. Jo det är nämligrn handlaren Engholm som är 50 år i dag och därför är väl allt vad stort finnes i Erikstad o däromkring på kalas men det intresserar dig väl inte om gubbarna här fyller 50, 60 eller 70 år. Men mig intresserar det som du vet när Du fyller dina år och det får du allt vara så snäll o tala om för mig i något brev. Nu på lördag em reser jag upp till Åmål på Järnvägsmännens möten o kommer åter på söndag samma tåg som  för 14 dagar sedan, mins du det? Ja tycker det är konstigt att det ej är 14 dagar  ännu och därförut var vi ju knappast bekanta en gång. Då ja nu kommer väntar jag ett brev från dig och sen får jag väl skriva några rader fram i slutet av nästa vecka igen. Men ska jag få något att skriva då så får jag väl sluta nu. Ja god natt med dig Signe och många kära hälsningar medföljer från din                                                                                                                                                     Gunnar

Share on FacebookPrint this page